När vi träffar föräldrar för ett första samtal får vi ta del av olika berättelser med liknande svårigheter. Svårigheter med att navigera kring sitt barn, svårigheter för barnet att reglera sina känslor och svårigheter för skolan att förstå helheten.
Vi blir också påminda om, gång på gång, hur flickor skiljer sig i uppvisade symtom och svårigheter än pojkarna och att det är svårare att upptäcka flickor på spektrat.
Det är många av de föräldrar vi möter som berättar samma sak: “Enligt skolan går det bra, hon är lugn och tyst och hänger med i undervisningen, men när hon kommer hem så kraschar hon och stänger in sig på sitt rum. Skolan tror inte på oss när vi berättar.” I förskolan kan man också se dessa barn tidigt, om man vet vilka symptom man ska leta efter.
Det finns idag en stor insikt kring att flickor med ADHD visar andra symptom än de typiska som finns att läsa i diagnos-manualen. Det leder till att det blir svårt för förskola och skola att se och förstå. Det blir ett dilemma att elevhälsan inte utreder behovet av särskilt stöd, om inte eleven visar uppenbara svårigheter att uppnå kunskapsmål och krav.
Processen att få till en utredning den “vanliga” vägen är att skolan lyfter svårigheterna med föräldrarna, utifrån att eleven inte når mål och krav. Sedan remitterar skolläkaren eleven vidare för en utredning. Men vad gör man då när det går bra för eleven i skolan, men all annan tid är en konstant balansgång för familjen? Hur kan vi förebygga misslyckanden och framför allt psykisk ohälsa hos flickor med symptom på en NPF-problematik, som inte visar sig i skolan? Det finns dem som vet allt om barnet. De som lever med barnet dag och natt.
De som från småbarnsårens förstått att något behöver göras innan andra har sett. De som tassat på tårna varje dag för att inte orsaka timslånga konflikter. De som har ett konstant påslag av stress och oro i kroppen som ibland leder till sjukskrivning. De som bara vill ha hjälp och stöd för att tänka framåt.
Vi önskar att skolan och sjukvården skulle lyssna mer på dessa föräldrar. Att ta deras berättelse på allvar och koppla in relevanta yrkesroller så snart som möjligt.
Hur kan man annars arbeta förebyggande med denna målgrupp som ännu inte fått en diagnos? Att arbeta med insikten att för många barn börjar inte svårigheterna i skolan, utan redan när barnet var 1,5-2 år.
Har ni föräldrar i er barngrupp som delar samma upplevelser med er eller ett barn ni misstänker behöver det där extra stödet? Om du eller dina medarbetare behöver stöd och vägledning kring hur ni hanterar situationen. Tveka inte att höra av er till oss.